Kolla in Åkessons Almedalstal – Vi har utkastet!
Som flera av er redan vet har Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, anställt sångaren och gitarristen i Ultima Thule, Jan Thörnblom (även kallad ”Janne), som ny talskrivare. Vi, och därmed även du som läsare, har fått den exklusiva möjligheten att ta del av utkastet till hans första verk. Det kommer att framföras av Åkesson själv under Almedalsveckan.
Ultima Thule deltog nyligen i världsmästerskapen om världens mest pretentiösa band, och placerade sig då på en hedrande andraplats. Men har vänstermedia uppmärksammat det kanske? Nej, det har de inte!
Men nu har de gamla nasse-favoriterna ändå möjligheten att nå utanför brölkretsar och via Åkesson svulsta ut sin nationalromantik på självaste Almedalscenen, där alla uttryck av typen Ööööh-ö-ö-öö-ö undanbedes.
Vi vill betona att det tal vi fått ta del av är ett utkast, därav vissa kommentarer i texten. Vi vill också varna för att det är starka grejer, så om du skulle få för dig att deklamera det själv (en så kallad självdeklamation) behöver du säkerställa att allt lösöre av någon sorts värde som finns i närheten är undanplockat innan du börjar.
Så håll lemmarna i styr. Här kommer det!
”Folket, lyssna: Här talar er ståndaktiga ledare.” av Jan ”Janne” Thörnblom, framförd av Jimmie Åkesson
Sverigevänner! Under ytan kokar det. Likt blodet i en krigasjäl. Likt en härdsmälta i en icke namngiven energikälla. Gamla andar mumlar, marken bultar av förlorad stolthet, trollen hamrar liv i sär skrivningarna och blodet i vår åder brinner som slumrande eld.
Ni har länge vandrat i en tid av havregrynsgrötig skymning, ovetande om stormarna som tornar upp sig vid horisonten. Vilse i ett buffebord av dimmor, förledda av självutnämnda kloka som predikat svaghet som dygd och flathet (borde det står flator?) som visdom. De har skrattat åt ord som ära, styrka, arv. De har hånat tanken på att ett folk kan stå stolt som en ynglings köttpåle på bröllopsnatten.
När no-go-zonerna växer som ringar av misskött ogräs, bär jag fortfarande fäderneslandets i bröstet som ett intatuerat bultande hjärta av granit eller någon annan hård sten (Vad finns det för andra hårda stenar? Kom ihåg att inte skriva marmor eller något annat sånt där italienskt skit).
Det är därför jag reser mig när andra faller till marken. Det är därför jag står stolt och erigerad bakom mitt folk när de böjer sig ner efter tvålen som ska skrubba vår nation ren.
För någon måste vara arg. Den rätta sortens arg, den där den inre svaghetens underkastelse tänder en längtan efter någon att härska över. Sköldarna som klyver mörkret. Den heliga ilskan som smids i kampen om vem vi är och vad vi skulle vilja vara. Den tänder de lågor som inga jävla liberalfittor (är det för starkt efter Mohamsson-kramen?) lyckas släcka.
Ni känner den, eller hur? Den där känslan som smyger sig på när man står i skymningen och hör historiens viskningar. När man minns hjältarna, de stärkta kragarna, deras marschsteg, deras hälsningar på den stora ledaren (kom ihåg att påminna J om att hålla händerna i styr under det här partiet!!!), Då när berättelserna var modigare, när elden sprakade i ugnarna och brödraskap betydde något. Låt oss åter höra stegen av brunaste stövlar i smidigt läder sätta avtryck i marken. Låt ridpiskorna vina över vår nations ynglingar där de står på alla fyra och bär ledarna mot nya extaser.
Det är den känslan som förlorats. Och det är de orden som sprids likt en löpeld av trogna undersåtar. Stå upp för kampen – på X, Facebook, Youtube, ja till och med Linkedin (TicToc?). För vad är ett ledarskap utan folkets och de heliga algoritmernas tyngd bakom sig? Vad är ett rike utan den orubbliga viljan av sponsrad ståndaktighet från friskolemiljardärer? Ingenting. Bara stoft, bara tomma löften, bara svaghetens kalla aska.
När framtidens män öppnar sina portar, vidgar jag dem med mina bara händer. När världen tvekar, tränger jag fram. När flera kroppar blir en, svarar jag med ett vrål från inombords. Mitt gyllene spjut förgyller ryggraderna på de som tjänar härskarna
För jag är er ledare. Född av norrsken, formad av misslyckade universitetsstudier, buren av det eviga bekräftelsebehovet i faderslandets eviga puls. En ny gryning där vår mark åter glänser klar, där underkastelse är en plikt och regeringsmedverkan en självklarhet. Tack!